Antisemitismens filosofiska frågor

Titeln hänvisar inte till några djupt begrundade funderingar om antisemitism, eventuellt det omvända? Dagens Filosofiska rummet i P1 har antisemitism som tema. Under 120 sekunder lyckas programledaren Lars Mogensen repetera flera söndertjatade frågor, jämföra antisemitism med islamofobi, ta upp hatbrott och ifrågasätta tolkningar. Om det inte vore illustrativt för hur antisemitism diskuteras, av alla möjliga vinklar ett avsnitt om antisemitism än kan tänkas ha, så fundera på varför just dessa påståenden inleder programmet.

Fråga 1: Är man ansvarig för sina handlingar?
(0:34–0:45): När president Trump, i december, menade att USA erkänner Jerusalem som Israels huvudstad, då skanderades dödshot på judar på Malmös gator.
Statistiken lyder: När konflikterna i Israel trappas upp så har hatbrotten ökat historiskt. Hur ska man tolka denna uppgift? Genom att se det ena (antisemitism) som en konsekvens av det andra (Israels politik) så tolkar man in en kausalitet och försöker återställa antisemitism i ett funktionsdugligt skick. Så länge som vi förhindrar ”antisemitism” (inga krig i Mellanöstern, inga lågkonjunkturer) så är problemet löst. Att därför, som så ofta hörs i debatten, påstå att antisemitism är Israels förskyllan, bortser från förövarens och lägger tonvikt vid helt fel saker.

Fråga 2: Allvärldens förflyktigande.
(0:45–1:00) De som hetsar i såna här sammanhang har i regel sina rötter i Mellanöstern eller i Arabvärlden. Men, vad är rättmätig kritik av delar mot Israels politik och krigsföring, och vad är antisemitism?
Mogensen antyder att hatbrotten begås av förövare som inte kan skilja på Israelkritik och antisemitism. Logiken förutsätter också att förövare begår antisemitiska hatbrott inte på grund av sina åsikter utan sin bakgrund. Om man ställer frågan så, vilka svar får man tillbaka? Antagandet om ”Arabvärlden” dömer även människor från Algeriet och Bahrian med andra måttstockar då deras förutsatta ressentiment mot judar eventuellt kan vara ”rättmätig kritik” av Israel. Vår tidsålders paradox. Vidare förutsätter man även en intervall med ”rättmätig kritik” i ena änden och ”antisemitism” i den andre, där varje form av Israelkritik faller in någonstans däremellan, underförstått: antisemitism är inte lika allvarligt som andra former av rasism.

Fråga 3: Immanenesens destruktivitet.
(1:00–1:36) ”Semitiska folk är både araber och judar. Muslimer utsätts oftast för hat från högerextrema eller från främlingsfientliga högerpopulister. Alltså i-s-l-a-m-o-f-o-b-i. Judar, däremot, kan drabbas av hat både från höger- och vänsterradikaler och arabisk-muslimska grupper som vare sig är höger eller vänster. Varför är det så behändigt att hata judar? Vad är det i antisemitismen som är så smittbart?
Oavsett namnet antisemitism så är det ett begrepp som vi definierar för att förstå fördomar, hat och fientlighet mot judar. Prefixet anti ringar inte in fenomenets alla former, suffixet -ism föranleder oss att tro att det är en politisk eller social åskådning. Mogensen gör en poäng av mittenledet semit – en återupplivad rasterm från 1800-talet som inte bevisar någonting i vår samtid, men påstås ändå vara både ”araber och judar” [vad skulle rasforskaren Ernst Renan sagt?]. Lyssnaren får fortsätta tankebanan om den evigt svårlösta frågan: ”kan man hata sitt eget folk”?

Hela diskussionen kokas ner till en trivialitet såsom begreppet och missar hur det används, missuppfattningar som tagits upp oändligt många gånger i förhållande till dess aktualitet, men som ständigt återkommer. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar