Paradoxen Gellert Tamas, eller: Varför förenklingar alltid når mest människor

Den gamla fiendebilden med ”juden” och den ”judiska konspirationen” som en central punkt, började bytas ut mot en ny ideologisk karta. Där blev ”invandraren” kvar – men ”juden” ersattes med ”muslimen” och ”islam.  
Få är lika upptagna av att bekräfta osanningar om samtidens antisemitism som journalisten och författaren Gellert Tamas. Cocktailen av SD-expertis innehåller en riklig mängd förenklingar av partiets brokiga historia, en bittert kvardröjande krydda om en föränderlig fiendebild och ett fortsatt smaklöst negligerande av nutida antisemitism – inalles skakat och serverat i 550 sidor bok och spaltmeter av krönikor och recensioner i de bästa av kulturtidningarna.

Tamas två premisser lyder:
a) 1990-talet (även kallat ”då”): Ett obskyrt gäng heilande nynazister, ”antisemitismen var en grundpelare hos Sverigedemokraterna från dag ett”. ”Den gamla fiendebilden med ’juden’”, förklarar Tamas i hans utläggning om hur den gamla sverigedemokratiska läran övergavs, hade ”den ’judiska konspirationen’ som en central punkt”.
b) 2000-talet: Dagens counterjihadanstrukna riksdagsledamöter har en fiendebild – islam och muslimer – som de propagerar mot. Antimuslimskt skuldbeläggande, jämför Jan Hjärpe, har ”raka paralleller till nazisternas retorik på 1930-talet”. (Som en bokstavlig parantes vill jag understryka att Hjärpes stöd för analogin handlar om att båda använder ”kollektivt skuldbeläggande”. Hjärpe själv försvarade på 1990-talet förintelseförnekaren med nazistsympatier, Ahmed Rami, då han rationaliserade ”de obehagliga och anstötliga ordvalen” eftersom ”generaliseringarna är hjälplöshetens språk”. Ramis bok kunde ”knappast, trots de svepande formuleringarna och det anstötliga innehållet, rubriceras som främjande eller uppmaning till rasdiskriminering”.)

I bästa fall okunskap och omedvetenhet, i värsta fall avsiktligt gjutna åsikter – (i varje fall felaktigt, behöver jag ens skriva att jag tycker det?) – låter Tamas dessa två påstådda försanthållanden ligga till grund för …
c) Ersättningen (18-19 oktober 2009): Kent Ekeroths tal på landsdagarna i Lungbyhed och Jimmie Åkessons ökända ”Muslimerna är vårt största utländska hot sen andra världskriget”-artikel publicerat dagen efter talet. Trolleritricket som nästan över en natt förvandlade Sveriges mest framgångsrika högerextrema parti till islamofober tillskrivs en överdimensionerad Ekeroth (låt oss återkomma till Tamas bevakning av honom), en counterjihadmiljön med vind i seglen och ett toppskikt av kalkylerande rasister som cyniskt valt ut en ny fiende.

SD-Kuriren 1992
SD-Kuriren 1996
Sverige-Kuriren 1990

En paradox, flera …
Hösten 2009. Där, under några få dagar, förändrades ”partiet som grundades av flera tidigare nazister, som marscherat med höjda högerarmar under hakkors och vars ledande företrädare bränt böcker av judiska överlevande hade nu, tjugo år senare, definitivt och slutgiltigt utsett en ny huvudfiende i stället för judarna – muslimerna”.

Tamas’ spelteori är ytlig. Ena sidans vinst (judarnas förmånliga tillstånd av att inte längre vara huvudfiende för det danande partiet) är lika stor som den andra sidans förlust (muslimerna, fram till dess helt ignorerade av partiet). Hur väl stämmer detta med vad han själv skriver? Rätt dåligt. Tamas uppmärksammar t.ex. islamofobi innan och antisemitism efter. Flera problem: om 1) nazistiska åsikter fortfarande gör avkall i partiet, och 2) nazistiska åsikter av Tamas betraktas som antisemitiska, hur kan då partiet vara fritt från antisemitism?

”Den antisemitism och tidvis rena nazism som följt partiet sedan dess grundande”, och nu liknas det vid en process, ”började så sakta ersättas av en ny ideologi”. Ersättningstankar var (och nu använder jag ordet som det ska) en grundpelare i den kristna antijudiska doktrinen: judarna fyllde en historisk funktion som skulle vittna om den sanna läran och fungera som avskräckande exempel. Ersättningsrasism är nyare: islamofobi [alt.: infoga valfri rasism som du anser obevakad på bekostnad av judarna] har blivit den förhärskande, ledande rasismen. Empiriskt haltar ersättningsmyten då Sverigedemokraterna fortfarande låter antijudiska uttalanden gå ostört förbi om det är rätt person ger uttryck för det och har inte gjort någon hastig ideologisk kompassbyte på sistone. Inte heller har Tamas stöd i forskningen: rasistiska åsikter har en tendens att underblåsa varandra. Det finns heller ingen motsättning mellan en tilltagande islamofobi och en lika väldokumenterad fortlevande antisemitism. Idéhistorikern Henrik Bachner skrev att
Ersättningsmytologin är i regel reserverad för antisemitismen. Ett skäl till detta kan vara att antisemitismen, om den erkänns, komplicerar bilden av rasismen som ett specifikt västerländskt problem. Ett annat kan vara att den uppfattas som ett irritationsmoment i kritiken av Israel och försvårar konstruktionen av Israel och ”sionismen” som huvudsymboler för den ”vita” västvärldens ondska.
Tamas förklaring består i att counterjihadister historiskt tänker att Israel spelade samma roll som det habsburgska Wien, som på 1600-talet slog tillbaka mot islam. ”Därmed fanns det inte plats för någon form av antisemitism i rörelsen”, avslutar han.

Israelsympatierna är ett strategisk alibi för att tvätta bort ”naziststämpeln” och vinna respekt inom aktade politiska opinioner. För partier med bakgrund i övervintrad fascism och nazism upprätthåller Israelvurmandet en immunitet mot antisemitism; varför en så aktad journalist som Tamas helt missar den aspekten kan vara delvis medveten, men om Tamas vill löpa den förvirrade linan ut, skulle han benämna Jobbiks som ”propalestinsk” och immun för hat mot islam, ser han nynazisters kamp mot den sionistiska världsordningen som oförenligt med rasistiska tillmälen mot palestinier?

”Trots Auschwitz” – ett selektivt fokus
Fem år efter terrordådet i New York valde Kent och Ted Ekeroth – vars släktingar mördats i Auschwitz – att gå med i just detta parti.
I ett helt inlägg har jag visat på motsättningar i Tamas logik. Tamas tillskriver Kent Ekeroth stor betydelse för Sverigedemokraterna. Fallet Ekeroth är den motsättningen han själv lyfter fram. Den brännande frågeställningen ”hur kan en son till en invandrande förälder – och dessutom jude! – uttrycka fördomar och hat mot människor med utländsk bakgrund”, eller något liknande. Anser Tamas att det är något genetiskt abnormt att bröderna Ekeroth hyser antipatier mot muslimer? Borde inte Auschwitz gjort dem immuna?

Antisemitism nämns sex gånger i boken. Inte en enda gång (!) när han diskuterar det antijudiska terrordådet i Frankrike i januari 2015. I stället skriver Tamas att ”offren för terrordåden speglade väl det franska samhället”. ”Alla [terrorister] har haft personliga erfarenheter av diskriminering, öppet såväl som mer i det fördolda”.

Här framträder Tamas skenbart oförenliga analysmetoder, eller bara vanlig selektivitet? Inte ett ord om vilka motiv som låg bakom attacken mot en judisk matbutik, ingenting om motsättningen att även utsatta kan bära på antisemitism. Undvikandet från att överhuvudtaget nämna antisemitism i relation till antisemitiska våldsverkare, kringgåendet från samma platta analys om hur en diskriminerad kan diskriminera – jag hoppas att jag har fel, men utifrån boken kan jag inte tänka mig någon annan förklaring än att det är en bias som ligger till grund. Nästan två år efter attacken är Tamas lika oförmögen att analysera antisemitismen som de hastigt ihopsatta analyserna i terrorns efterverkningar. Då fanns en tendens att antisemitism helt föll bort från rapporteringen, men de hade inte mer än ett år på sig.

Våghalsigt antar jag, att Tamas anser att att ord och analys spelar stor roll. Varför annars ägna så stor tid åt propaganda och rasism?


Kurisveringen i citaten är mina. Om inget annat anges så är citaten hämtade från boken Det svenska hatet: en berättelse om vår tid (Natur och Kultur, 2016). Anledningen till att sidorna inte uppges beror på att jag läst boken som epub, och att sidorna inte stämmer överens med den fysiska boken.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar