Ekis Ekman trampar upp gamla spår

I gårdagens Resumé (12/6 2016) uttalar sig Ekis Ekman om Mehmet Kaplans analogi. Först och främst var bevisbördan tunn, menar hon, och dessutom fanns det ingen bevisbörda eftersom jämförelsen var korrekt och rimlig. Ekis Ekman svarar följande till Resumé:
Sedan har han jämfört palestinier i dag med behandlingen av judar på 30-talet i Öppna kanalen, och det kallas för antisemitism. Jag tycker att det är märkligt. När jag växte upp läste vi ”Om detta må vi berätta” och lärde oss att aldrig glömma andra världskriget. Poängen var att vi skulle vara vaksamma när vi såg liknande signaler i vår samtid. Men om man i dag säger att något påminner om Andra världskriget så innebär det att man banaliserar händelsen. Hur ska vi då kunna lära oss av historien, om man inte får använda den? Säger jag att ”mitt jobb är ett slaveri” så inte fan menar jag att det är exakt samma sak som att vara slav på bomullsfälten i amerikanska södern. Och alla fattar ju att det är en överdrift.
Vad vet egentligen Ekis Ekman om ”behandlingen av judar på 30-talet”? Ekis Ekman använder ”Andra världskriget” som synonymt med Förintelsen. En miss? Möjligtvis, men på några få meningar lyckas Ekis Ekman brista i sina undermåliga omdömen och sakfel. Kritiken riktar hon inte mot avgången utan går ut till stöd för Kaplans analogi.

Alla med minsta lilla kännedom om Förintelsen borde kunna avfärda sådana jämförelser som felaktiga, men inte Ekis Ekman. Istället ironiserar hon över de kritiker mot Kaplans uttalande som, enligt Ekis Ekman, säger att ”om man i dag säger att något påminner om Andra världskriget så innebär det att man banaliserar händelsen”. En banalisering är ett försök att göra ett fenomen eller en händelse – folkmordet på Europas judar, en unikt folkmord i omfattning, omfång och genomförande – till en enkel och ytlig måttstock (oftast för ”ondska”), ett mycket vanligt förekommande fenomen (de alla olika kända som okända ”förintelserna” som ständigt uppdagas) och därför mindre unikt och, i slutändan, kanske mindre viktigt. Banalisering är träffande för att beskriva nazistanalogierna som ständigt framförs iklätt i ”Israelkritikens” namn. En annat träffande begrepp är trivialisering (av Förintelsen) och demonisering (av Israel). I vissa fall handlar det om en skuldhantering (”nu när judarna ändå gör samma sak så …”) eller ett försök att skänka lättnad från tankar om skuld och skam, i andra fall en idé om en kollektiv lärdom – ibland ett uttryck för att håna Förintelsens offer som lika goda kålsupare som deras förövare eller ett sätt att förvandla förstörandet av Israel till en antirasistisk fråga.

Kleine Zeitung, 19/5 2004
Eftersom vissa använder ”slav” om sitt jobb (notera: inte Den transatlantiska slavhandeln, utan enbart en benämning för en rättslös person som ägs av någon annan) så bör man, enligt Ekis Ekmans logik, också använda Förintelsen (folkmordet på Europas judar, alltså inte ens samma kategori som ”slav”) som en tröttsam jämförelse. Avslutet, ”alla fattar ju att det är en överdrift”, är minst lika häpnadsväckande. Låt oss för en stund glömma att Ekis Ekman inte kan styrka ovanstående slutsats eller att Förintelsen-analogierna – som tillhör den efterkrigstida antisemitiska standardrepertoaren, sällan är ett skämt utan en (likt Kaplan) medveten beskrivning –, anser hon att jämställandet mellan Förintelsen och Israel är jämförbad med att säga att man blev ”rånad” när priset på lösgodis överstiger 10kr/hg? Mitt valda exempel är en överdrift, det förstod alla. Beskrivningen av Israel som Nazityskland är en osmaklig analogi med obehagliga tendenser.

Dagbladet, 15/6 2006
Retoriken, som tog fart under Sovjetunionens antisionistiska kampanj i vilket nazistanalogin användes växelvis med andra anklagelser, fick snabbt gehör i Mellanöstern och Europa. Men alla förstår att det är ett skämt, om vi får tro Ekis Ekmans En allvetande sanning om mänsklighetens kognitiva repsons på nazistanalogin i Västvärlden (2016). När Roald Dahl 1983 skrev ”[a]ldrig tidigare i mänsklighetens historia har en folkras svängt så snabbt från högst beklagansvärda offer till barbariska mördare”, när Iran häromveckan anordnade den andra omgången av ”International Holocaust Cartoon Contest” (i vilket man i första andetaget förnekar Förintelsen och hånar dess offer, i det andra jämför Israel med nazisterna som begår en ”förintelse”), eller när politiska karikatyrer i den mittfåran porträtterar israeler och judar som nazismens spegelbilder och laborerar med idéer om ”den judiske nazisten”, för att inte tala om när KG Hammar och likasinnade med hänvisning till Gazakriget 2009 vägrade delta i minneshögtider för Förintelsens offer (budskapet: implicit att judar som kategori – inklusive mördade och överlevande – bar ett kollektivt ansvar för Israels agerande och att Gaza och Förintelsen är analoga fenomen), eller när Katarina Mazetti vill att skolresor till Auschwitz ska upphöra eftersom eleverna bör skickas till Betlehem för att ”ta en titt på vad Auschwitzoffrens barnbarn i sin tur tar sig till när de ägnar sig åt etnisk rensning!”, ja, då är det bara lättsamma överdrifter och skoj. Inte lika kul för de som hamnar i skottgluggen för retoriken, men vad bryr jag mig?, tänker kanske Ekis Ekman.

Viljan att försvara Kaplans problematiska uttalande (och ta steget längre än vad han själv gjorde) triumferar omdömet, och i detta fall en konsekvent antirasism.  Att Ekis Ekman rider ut i försvar för Kaplan med en bortförklarande ton – hon är, som alltid, den ende antirasisten i sammanhanget – får mig inte att tappa hakan. Försvaret är enfaldigt, okunnigt och ignorant. Kanske borde hon först damma av sitt exemplar av … om detta må ni berätta …, låta det hela sjunka in – kanske öppna en bok om samtida antisemitism? – innan hon ger sig på områden hon uppenbarligen inte behärskar.

Tidigare i våras bloggade jag om Kaplans egendomliga bortförklaring i Expressen

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar