Som fan läser bibeln

Expressens medarbetare Negar Josephi svarade i dag på Elias Tuffaha och min kritik av hennes text där hon påstod att det är ”omöjligt att skilja på judar och staten Israel”. Försvarstaktiken från Josephis sida handlar främst om medvetna misstolkningar, insinuationer och logiska kullerbyttor.

I vår text pekade vi på de kanske yttersta konsekvenserna av ihopsammanblandningen mellan Israel och alla världens judar: Sovjetunionens förföljelse av den judiska minoriteten. Josephi hävdar att vi inte ”dra[r] den rimliga slutsatsen”, nämligen ”att det inte spelar någon roll vad judarna själva säger, tycker eller ens [sic] när antisemitismens maskineri sätts i verket”. Josephis påstår att vi skulle tycka något annat, men hon verkar inte läst vår text. Samma stycke avslutar vi med att tydligt skriva:
Judar har ofta misstänkliggjorts och anklagats för att ha en dubbel lojalitet med staten Israel – oavsett om de förstod sig själva som ”antisionister”, ”sionister”, religiösa eller sekulära.
I ett annat stycke skriver vi:
Alla judar känner inte en samhörighet med Israel, men många gör det och de har all rätt att få göra det, liksom att uttrycka solidaritet med Israel som stat och hysa vilka uppfattningar de vill om Israels politik – och inget av detta kan legitimera antisemitism.
Mot detta skriver Joesphi ”[a]tt skilja på judar och Israel riskerar att spela antisemitismen i händerna.” På vilket sätt? Det får vi aldrig svar på. I vår text var vi närmast övertydliga, t.ex.:
Förhållandet till staten Israel är inte givet på förhand. Men att se judar, israeler och Israel som analoga fenomen riskerar endast att tjäna de krafter som vill försvara eller rationalisera antisemitism med hänvisning till en stats agerande.
Hela Josephis utgångspunkt är problematisk: det handlar nämligen inte om att separera judar från en på förhand given relation, utan om att frivilligt välja att tycka och tänka som man själv vill. I Josephis efterhandskonstruktion påstår hon att det handlar om det teologiska Israel, men i hennes första text (som vi kritiserar) handlade det uttryckligen om staten Israel.

Josephi målar upp en imaginär fiendebild, en förvrängd idé av våra åsikter och argument. De förvrängda argumenten som hon tillskriver oss framstår som absurda och blir lätta att bemöta – ett sätt att fjärma sig från kärnfrågan och bemöta våra argument i sak. Josephis tre främsta argument mot vår text är:
  1. Påståendet att Israel, i vår text, ”framställs som något entydigt ont”.
  2. Fantasin om att vi skulle verka för en uppdelning mellan ”onda” och ”goda” judar.
  3. Den fullständigt orimliga anklagelsen att vi skulle verka för att judar bör ta avstånd från Israel.
Att jag överhuvudtaget behöver lägga energi på att återigen förklara våra argument och hamna i en defensiv position känns tröttsamt. För alla som läser vår text framgår det tydligt vad vi menar. Retorik där judar avkrävs på avståndstagande (vi tar upp, t.ex. Malmös forna kommunalråd Ilmar Reepalu och filosofiprofessor Torbjörn Tännsjö) ”illustrerar tydligt hur judar kollektivt tillskrivs en politisk anknytning”, hur det ”tangerar den vanligt förekommande antisemitiska tankefiguren om judars kollektiva ansvar” och hur det får konsekvenser. Ingenstans delar vi upp judar i ”onda”/”goda” och ingenstans framställer vi Israel som ”något entydigt ont”.

Ingen av Josephis anklagelser stämmer. Var skulle vi påstått att Israels är något ”entydigt ont”? Var försöker vi göra en uppdelning mellan ”onda judar” och ”goda judar”? Och när påstår vi att judar bör ”ta avstånd” från staten Israel?

Diskussionen hade mått bra av lite mindre fantasi, vantolkningar och medvetna misstolkningar. I fråga om intellektuell hederlighet och skärpa hade man nog kunnat förvänta sig högre kvalitet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar