Palme och antirasism

I SvD (28/2 2016) intervjuas en del kända offentliga personer som ger sin syn på den f.d. statsministern Olof Palme, Mikael Wiehe sa t.ex. att ”Palme var stark antirasist”. Palmefonden (med Pierre Schori som ordförande och med Anna Karin Hammar och Anna-Lena Lodenius som styrelseledamöter) delar ut stipendier ”för ökad internationell förståelse och mot rasism och främlingsfientlighet” och ”stödja arbetet mot rasism och främlingsfientlighet”.

När Katarina Taikon 1969 försökte stoppa utvisningen av 47 romer, som trakasserats, fördrivits och förtryckts svarade Olof Palme: ”Vi orkar inte ta emot så många zigenare i Sverige”. (För den som är intresserad rekommenderas filmen ”Taikon”.)

En av de vanligaste anklagelserna i efterkrigstida Europa är att ”judarna” (alternativt: Israel) är minst lika goda kålsupare som sina farfäders bödlar. Här framförs en rad olika kollektiviserande anklagelser: ”judarna har inte lärt sig av det förflutna”, ”pga. deras lidande tror de att de kan rätt att förtrycka”, osv. Inte sällan framförs det av ”antirasistiska” fanbärare där Israel – som Nazityskland spegelbild – är en rasistisk stat; varje antirasist måste således motarbeta de ”nya nazisterna”. Retoriken, med ursprung i Sovjetunionen, fick snabb spridning världen över och rasismforskaren Pierre-Andé Taguieff kategoriserar det som en av de viktigaste när det gäller samtida antisemitism.
Den 1 juli 1982 höll den dåvarande oppositionsledaren Olof Palme ett tal på TCO-kongressen. Palme skulle kraftfullt fördöma den israeliska invasionen av Libanon tidigare samma sommar genom att använda nazistanalogierna:
De som tillhör min generation och som när vi var väldigt unga såg bilderna av de judiska barnen i koncentrationslägren och ghettona och insåg den oerhörda förbrytelse som begåtts mot dem och därav liksom fick en smärta som följer oss genom livet – vi känner oss naturligtvis utom oss av samma smärta när vi ser bilderna av de palestinska barnen, precis på samma sätt förföljda. Men denna gång är det Israel som står bakom [min kurs.].
Offren har blivit till bödlar, tycks Palme frammana med formuleringen ”denna gång är det Israel som står bakom”. Tankarna om att judarna, pga. folkmordet, bör ha ”förbättrats”, ”förändrats” till ”bättre människor” innehåller inte endast en skev syn på Förintelsen utan tar sig rätten pådyvla en kollektiv lärdom på alla världens judar: ”Israel”, fortsatte Palme, ”borde ha lärt sig av sitt eget folks historia att man inte kan utrota ett folk”. (Henrik Bachner, Återkomsten: Antisemitism i Sverige efter 1945).

Det överstående betyder inte att Palme ”var antisemit”, ”inte stod upp mot förtryck”. Men det är en viktig del som inte bör bortopereras ur kontexten. Vidare återgavs talet i en rad olika tidningar. Det är  även troligt att Palmes uttalande skänkte legitimitet till en redan vitt spridd anklagelse i svensk och europeisk press.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar