Reaktion på Münchenmassakern 1972

Igår, 6/9 2015, var det 43 år sen massakern vid OS i München inträffade. Massakern som genomfördes av den palestinaska terrorgruppen ”Svarta september” och resulterade i mördandet av elva israeliska idrottsmän.

Jag kommer inte lägga alltför stor tonvikt vid händelsen, utan en häpnadsväckande reaktion på attentaten signerad ”antirasisten” Jan Guillou.

Guillou anser sällan att terrorattentat mot judar är uppseendeväckande eller förkastliga per definition, utan attentaten – och antisemitism för den delen – ses som ett verktyg hans antagonister använder för att pådyvla sionism och Israelsympati. Det är ett mönster som upprepats i flera decennier; så även när Guillou skriver analyserar massakern i München i Stormklockan (2/1972). Guillou skriver:
Det finns två sätt att ta avstånd från den palestinska gerillans aktion i München. Den ena, som jag menar är det riktiga är helt enkelt att konstatera att individuell terror inte leder till palestinska befrielserörelsens mål: ett demokratiskt Palestina med lika rättigheter för både judar och araber.
Man kan fråga sig på vad han bygger slutsatsen att Svarta september arbetade för lika rättigheter för ”både judar och araber”. Möjligtvis är det Guillous apologetiska inställning till palestinsk terror som tar sig uttryck. Att Guillou inte heller kan placera attentaten i någon kontext eller försöker se något mönster i antijudiska attentat kräver en egen analys. Man kan snabbt notera att han här har ett skenheligt synsätt då han gärna placerar antimuslimska aktioner i större sammanhang (där det inte sällan är de som påtalar antisemitism som bär skulden).
Guillou menar implicit att handlingen är rationella och, med undertoner som för tankarna till antisemitiska teorier om ”judisk makt”, hyser en viss form av sympati för morden och bagatelliserar handlingarna som endast ”desperata” och inte politiskt medvetna:
Ingen befrielserörelse i hela världen har så många och så mäktiga fiender som den palestinska. Därför många motgångar, därför en tendens till desperata handlingar som den Svarta September i München.
Vidare anser Guillou att måste beskrivas mot bakgrund av ”palestinska folkets kamp” där sionismen – som en en världsomfattande sionistisk kamp sen 1948 – ”upprättade med stöd av imperialismen staten Israel” och avlegitimeringen av Israel som stat blir därför ett steg i ett led för en anti-imperialistiska kamp. Kidnappande och mördande av elva israeliska atleter är berättigat eftersom att ”Det [sionismen] skulle inte ha lyckats utan terror”, och de mördade ses inte som individer utan som ansvariga för konflikten som uppstod 1948.

Dessutom tar han tillfället i akt att beskriva Israel som värre än Nazityskland – offren som blivit till bödlar. Att han möjligtvis förstår problematiken gör att han istället citerar någon som menar på att Israels militärlagar är ”värre än de nazistiska lagarna”. Ett år senare, i Gaudeamus 3/1973, formulerar han själv en nazistanalogi där Israel först framställs som värre än Sydafrika, och sen som ett land som ”nyligen infört nazisternas system med kapos i sina fångläger”.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar