Värdelös antirasism, Maria-Pia Boëthius

Den tröttsamma klyschan ”hade det gällt judarna…”/”byt bara X mot ’jude’ så förstår du hur sjukt det är” fick torgföras, inte bara en gång utan, två gånger denna helg i tidningen ETC. Först ut: Victoria Kawesa som kommenterar afrofoba hatbrott:
Man ser inte att det är ett systematiskt förtryck. Hade någon däremot sagt något antisemitiskt hade ingen försvarat det. Det finns noll kunskap och noll förståelse för afrofobi (ETC 14/8 2015)
Maria-Pia Boëthius ville väl inte vara sämre. För femtioelfte gången ville hon framföra tankar om att antisemitism – till skillnad från all annan form av rasism – alltid bemöts av massiv indignation. Den ständigt återkommande myten ignorerar helt att antisemitism inte sällan framförs i finrummen; myten är inte endast falsk, utan framställer judar som en priviligerad grupp som inte utsätts för fördomar, hat eller fientlighet. Det verkar emellertid inte intressera Boëthius som hellre beskrivet sitt geniala lackmustest för att förstå om något är problematiskt:
Min teknik för att spåra rasism är att byta ut ord som tiggare, EU-migrant, rom eller muslim mot ”jude”. Då ser man klart. […] Inom ramen för yttrandefriheten har vi upprättat ett frivilligt tabu; antisemitism på reklamaffischer är fullständigt otänkbar, även om det finns lagrum som försvarar sådan yttrandefrihet, otänkbar också för SL. Det är en seger. (ETC 16/8 2015)
Man kan fråga sig vad för typ av syn man har på rasism om man alltid måste ersätta något med ”judar”. Det krävs inte speciellt mycket kunskap för att förstå att olika former tar sig olika uttryck, att det finns kvalitativa och kvantitativa skillnader, att olika former förekommer i olika sammanhang, att det existerar samtidigt och även kan underblåsa varandra.
Men Maria-Pia Boëthius verkar inte ha någon koll på hur antisemitism överhuvudtaget. Hon framställer ständigt judar som privilegierade, relativiserar antisemitism eller antyder att den inte existerar:
Tack och lov har vi upprättat ett tabu […] antisemitism är förbjuden efter andra världskrigets ”aldrig mer”. (ETC 29/11 2014)
SR borde fråga sig: Vore det här okej att säga om en jude? (ETC 1/3 2014)

Efter förintelsen av sex miljoner judar under Andra världskriget beslöt västvärlden att detta aldrig mer får hända och upprättade ett tabu; viss hets och vissa påståenden om en viss folkgrupp är så ohyggligt skadliga att de bör brännmärkas för all framtid, ett undantag från yttrandefriheten och den objektivitet, som säger att man får säga och skriva i stort sett vad som helst, när som helst. Det tycker jag är ett lysande tabu. Jag använder det hela tiden som mätsticka för att bedöma om en text eller ett uttalande är rasistiskt. Om man byter ut ”utom-europeiska invandrare” mot ”judar” – vore denna text då acceptabel? (ETC 1/3 2014)
När jag läser sådana artiklar brukar jag byta ut muslim mot ”jude”. Då ser man vad där står. (ETC 3/3 2012)
Det är knappast antisemitismen som är det förhärskande hotet i Europa idag, utan rasismen mot icke-europeiska invandrare, framför allt muslimer. (ETC 24/1 2009)
Om man läser Boëthius tror man nästan att antisemitism inte existerar. Den kampen är vunnen, till skillnad från all annan rasism:
”Aldrig mer” – böneropet efter förintelsen – handlade om oss alla, aldrig mer ska vi tillåta att ett hat och en syndabocksrörelse av dessa dimensioner byggs upp i Europa. Och idag är syndabockarna inte judiska, utan muslimska, romska eller utomeuropeiska. I Storbritannien är de dessutom européer från Sydeuropa och Östeuropa. (ETC 1/3 2014)
Man säger oss att antisemitismen i Europa ökat den senaste tiden. Det tror jag […] jag tror att israelerna innerst inne vet att dagens enorma upprördhet över vad israelerna gjort sig skyldiga till i Gaza inte alls handlar om antisemitism utan om att Israel nu är en stat bland andra och bedöms som andra. (ETC 24/1 2009)

I en text av DN:s ledarskribent Susanna Birgersson (Dagens Nyheter 16/10 2014) anklagade Birgersson Mehmet Kaplan för att ha seglat Ship to Gaza ”trots den antisemitism som hela tiden pyst ut från projektet”. ETC publicerar dagen efter Boëthius svar där hon – redan i första meningen – missuppfattat Birgerssons text. Att antisemitism ”pyst ut från projektet” betyder inte att segla med ”Ship to Gaza” är en antisemitisk handling, en åsikt Boëthius försöker påklistra Birgersson. Vidare kräver Boëthius att Birgersson ska ”klargöra med exempel”. (Eftersom Birgersson inte svarade så tipsar jag om dessa länkar här, här, här.)

Boëthius huvudargument till att Ship to Gaza – under inga omständigheter – legitimerat eller spridit antisemitism är, såklart, att det är att på båten fanns ”överlevare från Förintelsen”, ”amerikanska judar” och dessutom ”tre israeler” (ETC 17/10 2014). Boëthius svar är ett försök att skifta fokus från sakfrågan och menar att dessa människor ger Ship to Gaza immunitet från antisemitism.

De här ”medierna” som motarbetar israelkritik gör allt för att mörka Israels ockupation och krigsföring är något hennes kamrater på Ship to Gaza förmedlade dagar efter Boëthius svar i ETC. I Aftonbladet Kultur (20/10 2014) heter det att Helsingborgs Dagblad valde att publicera deras anti-israeliska artiklar då de inte ”uppslukats av Bonnier-imperiet” som, vad man får tolka, inte släpper fram kritik mot Israel. Ann Ighe, Dror Feiler och Mikael Löfgren förmedlar en retorik som för tankarna till antisemitisk retorik där ”Bonner-imperiet” inom antisemitiska miljöer fått tjäna som på ”bevis” på judarnas påstådda makt över medierna.

Men att Boëthius verkade inte se några problem med tankar om ”Bonnier-imperiet” – och det får mig knappast att trilla av stolen. Än mer rak var Boëthius när hon trummade på med sin dynga ett halvår tidigare:

Israels makt över västvärldens politiska opinion håller på att upplösas. USA krossar sina egna bergskedjor med fracking för att utvinna energi och göra sig oberoende av Mellanösterns olja. Snart behöver de inte den militärbas som Israel utgjort. Och yngre generationer bryr sig inte om ifall de blir kallade antisemiter därför att de stödjer palestiniernas rätt till frihet. ”Vad är det för skitsnack?”. (ETC 3/1 2014)
Det vore såklart intressant att få veta hur den judiska statens ”makt över opinionen” ser ut och utövas enligt Boëthius. Är det den judiska kontrollen över media som, likt Feiler, Ighe och Löfgren, lyckas få tidningar ”uppsluka[de] av Bonnier-imperiet”? Eller är det möjligtvis skulden över Förintelsen som används som en slägga för att tysta all Israelkritik? Som Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) skrev så kan man hursomhelst ”efter Boëthius klargörande vara trygga i förvissningen att ingen kritik av Israel någonsin är eller kan vara antisemitisk. Skitsnack, som sagt var.”
 
Några veckor senare ger Boëthius en fingervisning till hur ”Israels makt” tar sig uttryck. Först påpekar Boëthius onyanserat att ”[d]et politiska och mediala etablissemanget befinner sig i total osynk med folkens upprördhet och klyftan växer”. Senare är slutledningen än mer förvirrad: USA:s stöd för Israel kan förklaras, åtminstone delvis, mot bakgrund av ”många mycket inflytelserika amerikanska judar” (ETC 2/8 2014).

Dessutom har Förintelsen tystat mycket israelkritik, tror Boëthius. ”Det finns nya generationer nu, som känner till förintelsen, som inte känner någon egen skuld till det som skedde med judarna i Europa […] Omvärldens bild av Israel skiljer sig alltmer markant från Israels självbild. Israelerna är inte offer, de är förövare” (ETC 29/1 2009).

Boëthius är dock inte speciellt originell. Hon får medhåll från många – inte sällan de som, ironiskt nog, ständigt förnekar, bagatelliserar och förringar antisemitism. Men Boëthius sk. ”antirasistiska” analyser är likväl urusla.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar