Jan Guillous antiromska propaganda

Jan Guillou kan aldrig erkänna att antisemitismen är ett problem. Varje gång antisemitismen är på tal upprörs Guillou, inte över rasismen, utan av de debattörer som försöker att påtala och motverka antisemitism. Det är ett mönster som upprepats i flera decennier. Gång efter annan har antijudiska yttringar förminskats och ursäktats som legitima uppfattningar, och med samma ihärdighet avvisas kritik mot antisemitism som illasinnade ”kampanjer” från en inflytelserik ”Israellobby” och/eller ”Israels advokater” som vill ”tysta debatten om Israel” eller legitimera Israels politik. Men Guillous gedigna register av inkonsekvent antirasism slutar inte med att i decennier trivialiserat judehat; antiziganism, homofobi, sexism, en förlåtande ursäktande inställning till högerextremism kan adderas till Guillous meritlista. Hans antiziganistiska åsikter och fördomar om romer vittnar om ett förakt gentemot romer som på inget annat sätt kan beskrivas än som en rasistisk, decennier-lång kampanj för att legitimera hat mot romer och sprida gamla och ständigt återkommande fördomar. Just därför kommer jag ägna detta inlägg åt Guillous avskyvärda agitation mot romer.

I flera år ledde Guillou programmet Rekord-Magazinet som sändes i SVT 1 på kvällarna.

I säsongspremiären, hösten 1986, drev Guillous tesen om att det finns ett ”zigenarproblem” (för att tala Guillous språk) i Sverige. I Guillous program används Ebbe Gilbes reportage där bilder och filmer från flyktingläger, skolgårdar, bröllop och kyrkor visas som ska ”bevisa” att den östeuropeiska romska gruppens svårigheter är av så allmängiltig karaktär att det är motiverat att se dem som en spegling av romsk kultur överhuvudtaget. Romer framställs i enlighet med idébilden: icke-svensktalande boskap som utnyttjar skattepengar och samtidigt bär fina smycken och kör dyra bilar. Läs och begrunda hur romer på ett oerhört allierande, föraktande och hatiskt vis presenteras:
De kallar sig själva romer. Rom betyder människa på romanes, deras språk. Om de kallar sig människa, vad är vi då, vi svenskar? De är oss främmande, vi vet nästan ingenting om dem. De lever inte som vi, de tänker inte som vi. Hånar de oss? Dessa zigenare utgör ett ständigt problem för oss. Våra myndigheter tycks stå fullständigt handfallna inför dem. 
I programmet, ”Zigenarproblemet”, brukar Guillou ett batteri antiziganisitiska fördomar och myter för att beskriva romer. Fördomar tillhandahålls som sanningar; stöld, lyxliv och en påstod lathet diskuteras frånkopplat från den rasistiska idébilder av romer. ”Är det nu rasism att säga dem här sakerna?”, frågar sig Guillou retoriskt. ”Nej”, svarar han bestämt. Allt detta är nämligen sanningar.

Skärmdump från Rekord-Magazinet
Senare i Ebbe Gilbes reportage blir den hätska kampanj mot romer, om något, ännu mer aggressivt och ännu mer hatiskt. ”De skriker och gamar som fan” och ”jäva zigenarjävel”, hör man Gilbe mumla när han filmar romer likt främmande element i samhällskroppen. Nog måste det ha varit både genant och beklämmande för Guillou att referera till Herman Lundborg för att i nästa program avfärda honom som en ”stolle”. Men varför används Lundborg från första början? Jo, för att befästa sina rasistiska utsagor visas ett ”dokument” upp signerat Herman Lundborg; en person som bedrev en fruktansvärd raspropaganda mot ”zigenare”, ”judar” och ”negrer” vid Rasbiologiska Institutionen i Uppsala 1919. Lundborg, som hade nära kontakt med den dåvarande nazistledaren i Sverige, Birger Furegård, beklagade sig ofta över bl.a. judarnas inflytande i Sverige, anordnade, bland mycket annat, skallmätningar av tvångsfotograferade nakna romer och samer för att senare ställa ut bilderna till allmän beskådning på utställningar och i böcker. Denna ras-förespråkare refererades till i programmet som en varande auktoritet, doktor och ”docent i rasbiologi och medecinsk ärflitghetsforskning”. Vidare visas bilder från Lundborgs galleri där romer omnämns som ”kriminella”, utan någon som helst bakgrundsförklaring eller beskrivning av vare sig rasbiologiska institutet eller Herman Lundborg. Guillou och Gilbes val av bilder, filmer och personer som är väl medvetet för att vidare sprida en rasistisk desinformation. De romer som medverkar och ska föra romers talan kan inte försvara sig pga. språkbrist, en inte helt ovanlig strategi för att lättare vinna en debatt.

Samma dag som det första programmet sändes, 14/10 1986, säger Guillou till Svenska Dagbladet (14/10 1986):
Jag har själv följt den snyftpropaganda zigenarna får. Man skall helt enkelt tycka synd om zigenarna i Sverige.
Efter att programmet sänds vittnade många romer om en ökad hotbild.

Men vad hände efteråt?

Guillous program fick Rosa Taikon Janusch att rasa: ”det är i allra högsta grad oanständigt och oansvarigt av en journalist att låta en hel folkgrupp gälla för att vara kriminell, arbetsovillig, inte sända sina barn till skolan, och säga att de lever på socialbidrag”. (Expressen 23/11 1986) I nästa program bjöds kritikerna in till studion, Rosa Taikon Janusch deltog tillsammans med Joachim Israel, Bo Strömstedt, Peter Nobel och Olof Nyström (som inte var speciellt kritiskt). Taikon Janusch tillbakavisades dock flera gånger tillbakavisas, i vissa fall på grund av hennes bakgrund som rom.

Guillou envisas ständigt med att använda det nedvärderande ordet ”zigenare”. Till Dagens Nyheter, några veckor efter programmet, vidmakthöll Guillou att ”40-45 procent” håller på med ”i huvudsak snatteri, butiksstölder, enklare rån och häleri” (DN 1986 6/12). Var han fick den sk. ”statistiken” ifrån återges inte.

I Aftonbladet (30/4 1987) förklarar Guillou att programmet: ”visat att alldeles för många zigenare stjäl alldeles för mycket, och det får man enligt den gängse journalistiken inte tala om. Nämnden tror att folk blir rasister för att man visar sanningen.” ”Sanningen”, enligt Guillou, är svepande tankar om en utsatt minoritet i Sverige. På frågan om han ångrar programmet svarar han ”nej, det gör jag inte. Ingenting i programmet var felaktigt.” (ibid.)

Under rubriken ”Rasism och pressetik” beskriver Guillou hur rädda journalister är för att berätta sanningen. När historier flödar omkring tar Guillou tillfället i akt imiterar och hånar romers dialekt genom att skriva ”Vadny? Förbjydet äta den lilla kott? Varför?” (FiB/Kulturfront 18/1986). Senare återkommer han till temat om romer som tjuvar som vi inte kan lita på. Där heter det att ”under de senaste åren har några tusen nyinvandrade östeuropeiska zigenare vänt uppochned på all sådan brottsstatik”. Varför? Jo: ”Sensationellt många bland dem stjäl nämligen som korpar”, fastslår Guillou. Vidare fortsätter Guillou:
Ovanpå frågan om brott i form av stöldbrott och rån kommer så frågan om socialbidragskoj, svart ekonomi, skolvägran m m. Det svenska samhället står alltså inför en rejäl konflikt med en hårdnackad minoritet som är van att motstå myndigheter och förföljelse och som sannolikt kommer att göra hårt motstånd mot varje försök från den svenska omgivningen att avkriminalisera eller normalisera deras tillvaro.
När Guillou blickar tillbaka på Rekord-Magazinet i FiB/Kultur (18/1986) skriver han visar han på vilken ignorant inställning han har till den rasism han förmedlat till tiotusentals tittare i ett timmas långt program en fredagskväll 21.40 i SVT. I FiB/Kultur skriver Guillou att de gjorde ”ett försök att nalka oss problemet i Rekord-Magazinet. Som man med viss pessimism kunnat vänta sig blev reaktionen från såväl journalistkår som svenska massmediazigenare anklagelser för rasism – dels så att jag faktiskt skulle vara rasistisk, dels så att befolkningen skulle bli omedelbart rasistisk genom att få del av uppgifterna.” Att progammet förorsakade reaktioner, som gjorde Guillou förbannad, uppvisas i en annan FiB/Kultur-krönika. ”Som sommarlek”, skriver Guillou, ”föreslår jag yttrandefrihetens vänner följande. Försök att omforma de här reglerna till praktisk journalistik. Exempel. Snattande zigenare gripa. Skall balanseras med vadå? De har inte alltid snattat? De har vid flertal tillfällen besökt affärer utan att snatta? Dock snattar en mycket stor del av zigenarna inte alls?” (FiB/Kultur 12/1987).

Mer än ett decennium senare blickar Guillou tillbaka: ”På 1980-talet fällde Radionämnden Rekord-Magazinet för att i ett reportage ha påpekat att det var ett problem att alldeles för många zigenare stal alldeles för mycket. Radionämnden höll med om att det var ett problem. Men fällde programmet för att man ansåg att sådan journalistik hotade svensk demokrati om den framfördes i statliga medier. En sådan politisk fällning vore otänkbart i dag” (Aftonbladet 20/12 1996).

Guillou visar ingen omsorg för romers situation eller för den rasism de utsätts för. Ibland använder han brasklappar likt taktiska rökridåer för att gardera sig mot anklagelser om rasism. Uttalanden som inte är mer än just taktiska rökridåer. Rasism och fördomar mot romer påstås vara fel, samtidigt gör Guillou allt för att cementera fördomar, sprida propaganda och hetsa mot samma grupp. Guillou antiromska propaganda är i bästa fall rotad i okunnighet, i värsta fall apologi för antiziganism och medvetet agiterat hat, och i varje fall ett uttryck för en rasistisk idébild som förorsakar hat och som drabbar romer dagligen. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar