Guillous inställning till SD och högerextremister

I början av 2009 valde Guillou att följa Sverigedemokraterna och skriva ett långt reportage om dem. Guillou förklarade att han hade läst Sverigedemokraternas skrifter och program, rest runt med partiledaren, ställt hundratals frågor och träffat 50-60 medlemmar i partiet. Nu kunde han meddela att Sverigedemokraterna har förändrats drastiskt. Till skillnad från Dansk Folkeparti – som Guillou ansåg vara ett öppet rasistiskt parti – hade Sverigedemokraterna genomgått en sensationell förändring och lämnat rasismen bakom sig. Sverigedemokraterna var ”milda”, ”försiktiga” och icke-rasister; tydligen en stor skillnad från Dansk Folkeparti.

Efteråt delade han med sig av sina slutsatser i Nordegren i P1 (19/2 2009). Där säger han: 
Jag träffade på ett helt annat parti än vad jag hade väntat mig. Jag hade kvar bilden av Sverigedemokraterna som en sorts skinnskallar och som rasister men det är dem inte länge. Så det var en överraskande kunskap.
Det skulle dröja ett par månader innan Guillou plötsligt insåg att Sverigedemokraterna visst var rasister. Detta trots att han skulle läst Sverigedemokraternas skrifter och program, etcetera. (För mer om Guillous ohederliga inställning till Sverigedemokraterna, läs Jonathan Leman från 19/6 2012.)

Guillous grumliga approach till högerextrema rörelser har en lång historia. I en krönika i FiB/Kulturfront (15/1987) skriver att ”Det finns två sorters rasism i Sverige”. Ett både felaktigt och besynnerligt utspel. Vidare fortsätter Guillou:
Vi har å ena sidan den korkade, underklassiga skinskallerasismen; förvirrade ungdomar som anser sig vara särskilt germanska och patriotiska och som tycker att det är en nationell gärning att försöka dränka och pissa på svartskallar.
Alltså betecknas militanta rasister och våldsbejakande extremister som – och endast – ”förvirrade ungdomar”. De sättet att urskulda högerextremister är något vi ofta känner igen för aktörer som försöker legitimera eller bortförklara deras ideologi. De skulle inte vara, likt andra politiska miljöer, ideologiskt övertygade och/eller motiverade av den rasism de väljer att torgföra som, direkt eller indirekt, även påverkar de som står i skottlinjen för propagandan.

När Guillou blev intervjuad i IQ Vägvisaren 1/1995 säger intervjuaren: ”Karl XII-demonstranter ser inte Guillou som något större hot.” Guillou utvecklar:
En handfull debila pojkar ska vi nog kunna hantera. Inte heller en äldre liten grupp homofiler, den svenska motståndsrörelsen, är något hot mot det bestående samhället.
Det är talande för Guillous snedvridna tankevärld att använda en homofob referens – ”homofiler” – för att benämna svenska motståndsrörelsen. (Mer homofobi från Guillou hittar man i tv-programmet Speciellt (6/8 1995). Där benämnde han Richard Wolff som ”en känd pederast”. Han försvarade sig med att säga att ”Alla som kan franska känner till att pederast inte är detsamma som pedofil på franska” (Expressen 9/8 1995). Några dagar innan lät försvaret såhär: ”Jag känner ingen fientlighet gentemot homosexuella, men du vill ha en bögvinkel på din artikel” (Expressen 1995 7/8).)

För när Guillou tänker till, funderar och reflekterar, så är inte högerextremt våld något problem. I FiB/Kulturfront (15/1987) skriver Guillou:
Jag är inte så säker på att skinnskallerasismen är ett särskilt stort problem. Under hela min livstid har det funnits små nazistiska grupper i marginalen av ungefär det här slaget och de brukar få lite publicitet på Karl XII:s dödsdag men annars har de ingen särskild funktion eller något inflytande i Sverige förutom att de kan få tjäna som anledning för anständighetens talesmän att försäkra hur mycket de är emot rasism.
I debatten huruvida antidemokratiska organisationer ska förbjudas eller inte har Guillou en egen uppfattning, skilt från de flesta andra opinionsbildarna. ”Rasism skall som alla antidemokratiska idéer bekämpas.” Men med ”antidemokratiska idéer” åsyftar han inte nazistligor utan Sven Munkes förslag i Svenska Dagbladet (1/6 1987) som förespråkat att man ska förbjuda rasistiska organisationer för att skydda ”ungdomar och andra lättledda personer”. Guillou rasar. Det är nämligen svårt att kalla Nordiska Rikspartiet och Sverigepartiet för rasistiska organisationer eftersom de ”brukar inte gå med på att dom är rasister”.

I det avseendet överlappar hans tankar om högerextrema hans hat mot de som uppmärksammar antisemitism, bland mycket annat. Jag har försökt att skilja de två fenomenen åt, även fast det ibland är två olika delar av samma mynt, och kommer behandla Guillous syn på judar och antisemitism vid ett annat tillfälle. Guillou verkar inte anse att högerextremt hot är något allvarligt hot; och i den mån de är ett hot, så gäller det endast muslimer. Med en hånande ton förklarade Guillou varför högerextremt antisemitiskt våld och hot mot judar inte är något att oroa sig för.
Via radio och tv har vårt beklagliga men lilla fåtal nazister tipsats om att de kan ringa in svammelhot till den judiska församlingen och sedan få det uppspelat i något etermedium som bevis på det fasansfulla som håller på att ske. (Aftonbladet 15/4 2002)
Antisemitismen måste tas på allvar, skriver Guillou. Men om det inte är Hitler-lik agitation, så är det utan värde och därmed inget problem. ”Vi måste ha fullständigt klart för oss”, skriver Guillou, ”att den rasism som är vår tids stora fara riktar sig mot muslimer … [o]ckså våra små skinnskallenassar skulle hålla med [om att det är muslimer som är de störst hotade], även om de för närvarande kan få mer reklam för sin tynande tillvaro genom att ringa hotsamtal till judar.”
Det är inte endast så att antisemitism inte existerar, alternativt en undanmanöver för ”Israels försvarsadvokater”; högerextrem antisemitism (som inom exempelvis den nazistiska) är ett fundament för att förstå världen – men för Guillou så är deras sk. ”svammelhot” endast ett simpelt pr-trick.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar