Guillou: ”[Radio Islam] har gjort Israelanhängarna större tjänster än någon annan”

I mars 1989 lämnade justitiekanslern till Stockholms tingsrätt, avdelningen för tryckfrihetsmål, en stämningsansökan mot Ahmed Rami, vid den tidpunkten ansvarig utgivare för närradiostationen Radio Islam. Stämningen gällde ”Otillåtet yttrande i närradioprogram innefattande hets mot folkgrupp” samt ”hets mot folkgrupp, begånget genom tryckt skrift”. Bakgrunden var den långvariga, systematiska och grovt antisemitiska propagandan i Radio Islams sändningar och i boken Vad är Israel?.

Alltifrån professorer som Jan Hjärpe och Jan Bergman och akademiker som Sigbert Axelson, till politiker som Per Gahrton, och jurister som Erik Göthe och debattörer som Jan Myrdal m fl valde – i olika grad, med olika argument, av olika skäl – att försvara, förringa och/eller bagatellisera Radio Islams antisemitiska propaganda som antingen en legitim röst i Mellanöstern-debatten, förneka att det som utbasunerades skulle vara antisemitiskt, eller påstå att det endast var Israelkritik.

Några av Ramis försvarare (t.ex.: Per Gahrton och Claes-Adam Wachtmeister på Utrikespolitiska institutet) tog senare avstånd från radiosändningarna, även om deras försvar kan tyckas vara närmast svindlande känslolösa (i SvD 30/9 1990 skrev Wachtmeister att ”För att det hela ska gå ihop måste tingsrätten ha antagit att Förintelsen är så helig för judarna att den inte kan förnekas utan att de känner sig missaktade”, eller Gahrton som skrev kritikerna ville ”vända uppmärksamheten från israeliska grymheter” SvD 20/3 1988). Andra, som Jan Myrdal, FiB-kassören Dennis Zachrisson och styrelseledamoten i FiB/Kulturfront Erik Göthe, fortsatte att relativisera eller ifrågasätta begreppet Förintelsen. ”Det tyska folkmordet på judar under andra världskriget var en förintelse; men var det Förintelsen”, skrev Myrdal i DN (30/3 1992). Göthe förklarade i radioprogrammet Direkt att han inte var ”kompetent” att avgöra om Förintelsen ägt rum, och Dennis Zachrisson menade (FiB/Kulturfront 3/1989) att Ramis sällskap med högerextremisten Jolin ”skadar bara hans möjligheter att göra sig hörd med det förnuftiga han har att säga”.

När Guillou åberopas i sammanhanget är det ofta i termer av att han ”tog avstånd” från Radio Islam, eller till och med gick i polemik med Ahmed Rami. Jag finner sådana påståenden onyanserade och delvis missvisande.

Om vi betraktar Guillous förhållande till Radio Islam och Ahmed Rami menar jag på att vi hittar ett annat mönster. Guillou lät sig intervjuas av Rami och beskrev ”ett knep” som alla frilansare kände till, nämligen att ”man föreslog tio kul reportage, och stoppade in den Judiska kyrkogården i Prag eller någonting liknande på den här listan, så skulle chefredaktören lättare ge pengar och säga att man kunde åka”. Även om Guillou inte accepterade Ramis tes om Bonniers ”'judiskhet” som avgörande i Bonnier-ägda hållning så – till viss del – bekräftade Guillou den bild Rami försökte uppvisa genom hänvisningen till ”Judiska kyrkogården i Prag”. Guillou skiljer inte mellan ”judar” och ”sionister” – att skriva om en judisk begravningsplats är även inlindat i ”proisraeliskt” engagemang.
Guillou skrev under rubriken ”Pinsam Israeldebatt” (på sid. 10 ”JAN GUILLOU skriver om Israeldebatten”) i FiB/Kulturfront (2/1989) att ”det är ju lika självklart att bekämpa Ahmed Ramis och Christoffer Jolins rasism som vore de Ku Klux-Klan”. Rami, uppenbarligen skakad över Guillous angrepp, svarade med att ösa dynga över honom i ett helt kapitel i sin bok Israels makt i Sverige, där han beskrev Guillou som korrumperad och köpt av ”den judiska lobbyn”. Ramis analyser är att Guillou antingen inte läst hans bok, eller så är han ”gravt förståndshandikappad”.

Rubriken på Guillous text talar egentligen sitt tydliga språk. Debatten kring Radio Islam var knappast en ”Israeldebatt”, desto mindre verkar det vara slutsatsen av Guillou samlade bild. Debatten som uppdagades på sent 1980-tal och som fortsatte på 1990-tal och som senare direkt och indirekt aktualiserats efteråt – t.ex. när internetsidan lanserades eller i debatten kring Hillersbergs kulturstöd i början av 2000-talet – visar på flera strukturella problem i Sveriges opinionsbildande journalistisk, bland antirasister och deras förhållning till antisemitism. Guillou tillhör den skaran som sällan missar ett tillfälle att ursäkta eller bagatellisera antisemitism och inleder sin text med samma tankemönster:
Om Expressen riktar angrepp mot någon av tidningens kritiker eller motståndare med innebörden att han eller hon vore rasist så är det inte mycket att ta på allvar.
Vidare skriver Guillou att ”detta botaniserande efter antisemitiska fynd i form av oklara formuleringar i den ena eller andra radioutsändningen eller tidskriften har alltid ingett mej en stark känsla av falskhet och spelad upprördhet och cynisk taktik.” De som uppmärksammar antisemitism gör det av cyniska skäl för att legitimera Israelpolitik. Guillou väljer även att imitera sina smidda motståndare. Tongångarna hos Expressen anställda kulturarbetare, som Guillou omnämnt som ”sionistisk[a] propagandamakare” (FiB/Kulturfront 15/1987), skulle lyda: ”’Låt oss växla senaste tidens skjutna skolbar på Västra Jordanstranden i si eller så många tecken om antisemitism’” (FiB/Kulturfront 2/1989).

”När kampanjen” inleddes, analyserade Guillou med avvisande ton, ”tog jag för givet att det bara var det gamla vanliga skallet. Desto absurdare blev ju dessa anklagelser när de riktades mot flera av de personer som intervjuats i Radio Islam, däribland ärkebiskopen, Syster Marianne, Jan Myrdal och jag själv. Sådant är omöjligt att ta på allvar.”

Och när Guillou resonerar så är det med besviken ton gentemot hans bundsförvanter:
Det förefaller mej något pinsamt att detta måste sägas, liksom det är pinsamt att jag tog för givet att anklagelserna som vanligt var ogrundande. Det var de ju inte. Det här gången hade Expressen och Jakubowski rätt. Det var trist och det var trist att Folket i Bild/Kulturfront mot alla sans och förnuft trasslade in sig i antisemitiska pamflettmakeri. För att inte säga obegripligt
Nog måste det varit pinsamt att ruta i en tidning vars redaktion under sent 1980-tal och tidigt 1990-tal blev Ramis närmsta och kanske mest högljudda hejarklack. Men Guillou lyckas inte förklara orsakerna bakom Radio Islams antisemitism. Antingen, hävdar han, är Rami ”bara en nyttig idiot i händerna på den ökände högerextremisten Christoffer Jolin”, eller så ”kanska är bara Jolin den ideologiskt övertygade antisemiten som utnyttjar Radio Islam. Det spelar emellertid ingen roll”. Men Guillou missar helt att Rami bedrev antijudisk propaganda innan och efter Jolins tid som ansvarig utgivare. Inte heller spekulerar han i huruvida Rami själv skulle kunna vara ideologiskt driven av antisemitism utan antingen är ”en nyttig idiot” eller blivit ”utnyttjad” (vilket mer eller mindre är samma sak). I andra krönikor kan Guillou skriva om ”antisemiten i Radio Islam” (Aftonbladet 12/4 1989).

Anledningen till Guillous text kan ha flera förklaringar. En annan kan vara att hans egen tidning, FiB/Kulturfront, i en rad artiklar försvarat Rami och avvisat alla påståenden om att Radio Islam sändningar skulle vara problematiska. En ytterligare förklaring till varför Guillou reagerar mot Radio Islam är Jolins hat mot vänstern (Guillou är noga med att betona att Jolin på sin tid ”skördade lagrar med sin bok om vänstervridning i Sverige”). Dessutom ska man komma ihåg att Guillou skriver sin text i det andra numret av FiB/Kulturfront 1989; det är därför inte osannolikt att Guillous plötsliga insikt har att göra med den förundersökning som inleddes av justitiekanslern i mars samma år.

Men avståndstagandet var, som tidigare nämnt, långtifrån entydigt.

För att leda i bevis att Ramis retorik är ”en enda förvirrad röra” trycker Guillou bl.a. på att Ramis med hjälp ”olika bibelcitat bevisas så den judiska religionens förfärlighet” och menar på att dessa argument kan riktas mot kristendom och islam. Trots insikten i att den retoriken är problematiskt använder Guillou skenhelig argument när ett halvt decennium senare attackerar Kristdemokraternas dåvarande partiledare Alf Svensson och skriver:
När jag första gången hörde Alf Svensson tala om den judisk-kristna etiken var det 1991 och valrörelsens upptakt på Gotland. […] Vad är det speciellt judiska, dödsstraffskatalogen i femte Mosebok? (FiB/Kulturfront 2/94)
Det sitter även en bitter eftersmak hos Guillou. Synen på Rami och de judehat han gav uttryck för är ”har gjort Israelanhängarna större tjänster än någon annan” (DN 18/4 1992). I Aftonbladet (3/10 1991) tecknar Guillou en bild av ett Sverige där Ramis judehat skulle ha bemötts med massiv indignation. Detta trots att Guillou inte kunnat undgå de apologier som framförts i hans kretsar.

I FiB/Kulturfront 13/1988 skriver Erik Göthe under rubriken ”Censurförsök” att Ramis bok ”väckt ont blod bland den svenska Israellobbyn, som både anställt folk för att syssla med anmälningar mot Rami för att vid sidan av tryckfriheten få Rami och hans program för palestiniernas sak tystade.” Vidare skriver Göthe att ”boken inte skulle få visas där på grund av att den skulle vara ’antisemitisk’ – det vanliga argumentet mot uttalanden som är kritiska mot Israel”. Texten avslutas med att ”Boken Vad är Israel? kan köpas hos Kulturförlag, Box 316, 10124 Stockholm”. Under rubriken ”OM ISRAEL” skriver Dennis Zachrisson att Ramis bok ”hjälper oss röja bort känslovall och mysticism”. Boken är ”viktig för yttrandefriheten”, fastslår Zachrisson (FiB/Kulturfront 16/1988). Ahmed Rami tillåts till och med försvara idéerna i boken Vad är Israel? i (FiB/Kulturfront 6/1989) idéer om judiskt världsherradöme. Jag tar några ytterligare exempel för att understryka till vilken omfattning Rami försvarades i FiB/Kulturfront. När Myrdal skriver om ”Att slå vakt om tryckfriheten” (FiB/Kulturfront 6/1990) likställs t.ex. Salman Rushdies Satansverserna med Ahmed Ramis Vad är Israel? (se bl.a. FiB/Kulturfront 17/1990 och 14-15/1990). Skillnaden mellan Rami och Rushdie är kolossal; Rami är en politisk propagandist och Rusdie en skönlitterär författare som efterlysts med dödsstraff av en fundamentalistisk auktoritär regim. Till detta skulle man, enligt Myrdal, kunna likställa Rami och Rushdie eftersom de båda ”hädar”.
Redaktionssekreteraren i FiB/Kulturfront Rebecca Khazaal skriver att ”Rami hävdar inte enbart en arabisk ståndpunkt, utan en antisionistisk ståndpunkt som även många judar intar, att judendomen är en religion och att sionismen är en ideologi baserad på denna religion” (FiB/Kulturfront 14-15/1990). Detta skulle, enligt Khazaal, vara ett ”JUSTITEMORD” som rubriken hävdar. När signaturen Henrik Skrak kritiserar Rami-vurmandet i FiB/Kulturfront och belyser några citat från perioden 1988-1990 skriver han att ”Ramis bok … är tveklöst judefientlig” men att han ”uppskattar alla tre [de tre personerna som återgivits för försvar av Rami] … Men i denna fråga har de tyvärr fungerat som sionismens nyttiga idioter”. Däri ligger problematiken, enligt Skrak. Till detta kan man räkna Claes-Adam Wachtmeister, Jan Myrdal, Per Gahrton, Ahmed Ramis m fl inlägg i svenska dagstidningar under och efter rättegången.

Har Guillou missat allt detta i sin text i Aftonbladet 3/10 1991?

Knappast.

Hillersberg bild av Rami som korsfäst
 av av tre 
skrattande kroknästa
KKK-figurer  
med davidsstjärnor
på kläderna prydde omslaget till

boken Judisk Häxprocess i Sverige.
Dessutom ska man komma ihåg att bl.a. hävdade att syster Mariannes uttalanden saknade antijudiska inslag. När Guillou, mer än ett decennium senare, försvarar konstnären Lars Hillersbergs – en nära vän till Ahmed Rami som till och med gjorde omslaget till Ramis bok Judisk Häxprocess i Sverige – var Guillou, återigen, avvisande mot varje anklagelse om antisemitism. I Aftonbladet (16/4 2001) skriver han att Hillersbergs ”konstnärliga produktion i övrigt är antirasistiskt” och att ”dessa bilder” är kanske till för att ”visa var gränsen går för absolut förbjuden konst?” och/eller ”parodierar just den nazistiska judekarikatyren”.

Guillous teorier saknar fog. Tvärtom anammas och sprids klassiska antisemitiska schabloner (liknande vissa idéer som spreds i Nazityskland propagandamaskin) som även hjälper till att cementera fördomar – den giriga juden, den ohederlige, den manipulative juden, den hämndlystna juden, den liderlige juden, den fysionimiskt frånstötande juden, den korknäste juden, judarna som Kritstumördare, etcetera – i Hillersbergs teckningar. Hillersberg själv har hävdat att han ”lyssnade på Radio Islam några gånger”, ifrågasatt huruvida Radio Islam var antisemitiskt, (på frågan om det faktum att Rami dömts till fängelse för hets mot folkgrupp ända visar på att sändningarna var antisemitiska svarar Hillersberg: ”Det är ju troligt men har du domen klar för dig?”) och att sändningarna ”naturligtvis [är] stötande i vår kulturkrets”. Hillersbergs egna förslag är att Rami borde talat om ”nationella sionister” istället för judar (Göteborgs-Posten 19/2 2002).

Jan Guillou – som varken haft några problem att fördöma danska Mohammedkarikatyrer eller Lars Vilks rondellhund – var en av många som ”visste” vad som egentligen gömde sig bakom protesterna: Hillersbergs bilder var ytterligare ett i raden av försök från ”Israels advokater” att dölja landets ockupationspolitik.

De som ser Guillous avståndstagande som stringent och konsekvent har nog all anledning att tänka om. Guillous text och agerande efteråt är bättre beskrivet i termer som skenhelighet och motsägelsefullt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar