Gahrton och antisemitismen

I ett blogginlägg 12/5 2015 tog jag upp Per Gahrtons åsikter. Inlägget bygger delvis på det jag tidigare skrivit.

Per Gahrtons tonfall är ofta uppskruvat, nästintill hysteriskt. I början av 1990-talet hissade han varningsflagg för nazismen när han fördömde EU och bedrev en serie kampanjinlägg för den antisemitiska, enligt Stieg Larsson nynazistiska, Radio Islam. Per Gahrton påstod på 1980-talet i Radio Islam att det var motståndarna till Ahmed Rami som bedrev en ”försmutsning av debatten”. Justitiekanslerns förundersökning var ”ett illavarslande tecken på undfallenhet inför en resursstark lobbyverksamhet” (SvD 2/3 1988). Man skulle även kunna tillägga att Gahrton ständigt blir förbannad när han påminns om sitt försvar av Radio Islam. I sin bok Låt mormor bestämma 2000-talet (1993) avslutar han ett angrepp på Jackie Jackubowski och Per Ahlmark, som riktat som riktat kritik mot Gahrtons flörtande med Rami, med att skriva: ”I själva verket är Ahlmark och  Jakubowski inget annat än företrädare för den sorts lögnaktiga, hatiska och ursäktande revanschism som i tysk tappning förorsakat två världskrig.”

I Per Gahrtons text i SvD (2/3 1988) där försvarar Radio Islam, ”All Israel-kritik antisemitisk?”, går han till attack mot Justitiekanslerns definition av antisemitism. Efter underrubriken ”JK-inlagan” skriver Gahrton: 
JK-inlagan räknar upp fem sorters antisemitism: 1) kristen [sic] 2) vulgär, 3) politisk, 4) rasistisk och 5) antisionistisk. Mot denna bakgrund blir det inte mycket som inte kan stämplas som antisemitism. Enligt JK-inlagans logik är den judiska sekten Neturei Karta i Jerusalem antisemitisk, eftersom den av religiösa skäl vägrar erkänna den judiska staten. JK-inlagan hävdar också att all antisionism är detsamma som anti-Semitism [sic]. Det gör att judiska antisionister som t ex hela den grupp på ett tjugotal israeliska medborgare (inbegripet tre knessetledamöter) som jag nyligen träffade i Aten i samband med den planerade PLO-resan till Haifa måste avfärdas som schizofrena ”antijudiska judar”! 
Gahrton åberopar Neturei Karta som alibi mot antisemitsim. Läs mer om Neturei Karta här, en judisk extremist-sekt som har samröre med nynazister, deltar på förintelseförnekande konferenser och sprider antisemitisk propaganda som mer eller mindre skulle kunna vara direkt kopierat från extremhögern.

Vidare proklamerar Gahrton, i samma text i SvD, efter underrubriken ”Yttrandefrihet” att ”Syster Marianne tycks bli det första offret, avrättad som hon är i en offentlig ståndrätt utan motstycke. Radio Islam och yttrandefriheten kan bli näst.” (Läs SKMA om ”Är Syster Marianne en ’svensk hjälte’”.) Gahrton upprörs sällan av antisemitism (som han knappt anser existera) utan bestörtas mycket oftare anti-antisemitiskt engagemang. Där tar han varje tillfälle i akt att förringa betydelsen av judehat och aktivt bekämpa de som uppmärksammar problemet.

Och kanske är det inte så konstigt att ingenting någonsin kan vara antisemitism, för Gahrton; han har helt enkelt en förvriden bilden av vad antisemitism är. ”I Svensk Ordbok”, skriver Gahrton
finns en enkel och användbar definition av antisemitism: ”ståndpunkt eller rörelse som är fientlig mot semiter, särsk. judar; med inslag förment rasmässig motivering”. Detta betyder att det är antisemitiskt att kränka eller diskriminera människor på grund av deras semitiska börd särskilt om det gäller judar, men också om det gäller araber eller andra semiter. Däremot kan det aldrig vara antisemitiskt att diskutera semitiska folks religion, politik, historia, sociala struktur, administrativa åtgärder; inte heller jämföra sådana företeelser med andra eller kritisera eller angripa eller ifrågasätta dem. 
Vilken ”Svensk Ordbok” Gahrton hänvisar till är oklart. Viktigt för Gahrton tycks vara att det rör sig om en ”fientlighet mot semiter”. Den semit-retoriken är Gahrton långt ifrån ensam om, icke desto mindre är den lika felaktig. Semit-argumenten – ”hur kan jag vara antisemit om jag själv är semit”, ”antisemitism är också riktat mot muslimer”, etc. – är vanligt förekommande bland de som ursäktar eller försvarar judehat.

Termen ”antisemitism” myntades eller åtminstone populariserades i Tyskland på 1870-talet, och var en produkt av dåtidens sammanblandning av vetenskaplig indelning av olika språk (en av många s.k. språkgrupper är semitiska språk, som t.ex. hebreiska och arabiska) och ovetenskapliga indelningar av människor i olika ”raser”. Judarna påstods av vissa vara en ”semitisk ras”. Den rasistiska judefientliga rörelsen i många europeiska länder knöt an till detta, kallade sig med stolthet ”antisemiter” och sa sig bekämpa en påstådd ”semitism” – med vilket man menade ”den judiska rasens” påstådda negativa inverkan på bl.a. nationens biologi, kultur, politik och ekonomi. Trots att det aldrig funnits någon ”semitism” eller ”semitisk ras” som man kan vara ”anti”, så har termen ”antisemitism” länge varit synonymt med fientlighet och hat mot judar – även bland dem som motsatt sig fenomenet. De som talar semitiska språk tillhör olika folkgrupper, men antisemitismen har alltid bara vänt sig mot judarna. I motsats till vad många tror och/eller påstår kan alla – inklusive araber (och för den delen judar) – hysa och ge uttryck för antisemitiska attityder och föreställningar.

Gahrtons ovilja att bry sig om antisemitism i dagens samhälle, utmåla ”araber” som ”de nya judarna” och kidnappa ordet antisemitism och senare förvandla det till något annat, är återkommande fenomen. I Expressen (14/4 1989) skriver Gahrton att
Jag anser att nazismens judeutrotning på grund av sin perfida dehumanisering på förment raslig grundval av en viss grupp människor var en hittills unik företeelse. Just därför är det speciellt tragiskt att ättlingar till nazismens offer går i främsta ledet för den form av antisemitism som är allvarligast i vår tid, den som drabbar araber.
Till och med uppmärksammande av Förintelsen retar gallfeber på Gahrton. 
Per Ahlmark har ägnat sitt liv åt att värna för da capo på Hitlers massmord på 6 miljoner judar – som om vår tids rasistiska böld skulle vara densamma som i Auschwitz. Jag har begripit att judar lyckligtvis står lågt på den europeiska rasismens hatlista.”
Att citaten har några år på nacken spelar mindre roll. ”Jag ångrar inte ett ord av det” (FiB/Kulturfront 3/2000) trumpeterade Gahrton efter att ha läst Henrik Bachners avhandling Återkomsten där han är en av de mest omnämnda.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar