Tillbakablick: ”De judiska donatorerna”

Den 9 november publicerade den brittiska tidningen The Independent en förstasida med rubriken: ”Jewish donors drop ’toxic’ Miliband”. Att de ”judiska donatorerna” räds Labours partiledare Ed Miliband hävdar man bero på Milibands kritik av Israels agerande i somras kombinerat med ett stöd för ett erkännande av Palestina. Detta skulle enligt, The Independent, gjort att många judiska donatorer inte skänker pengar till Labour längre. Tidningen hänvisade inte några källor utan anonyma donatorer som uppges sluta donera till Labour fick stå som exempel. De judiska donationerna, hävdar The Independent, ska vara värda ”hundratals tusen pund årligen”. Privata donationer varierar från år till år men ingenstans belyser The Independent faktumet att de privata donationerna endast ansvarar omkring 12 procent av den årliga finansieringen till Labour 2012. Året innan, 2011, var siffran endast 5 procent.

The Independents publicering, som bottnar i grumliga spekulationer, hävdar att brittiska judar – till skillnad från de andra minoriteterna/väljargrupper – i första hand röstar utefter den mest Israel-vurmande utrikespolitiken, istället för inrikesfrågor.

Publiceringen har använts, förvrängts och anpassats i den politiska diskursen i flera sammanhang. I BBC News Chanel förvandlas ”judiska donationer” till den ”judiska lobbyn” när ämnet diskuteras. Jo Phillips, f.d. spinndoktorn i Liberal Democrats, menar att ”den judiska lobbyn … som varit aktiva anhängare av Labour … överger giftiga Labour”. Vidare i samma program vidmakthåller Phillips att det existerar en tabu mot att kritisera Israel, där heter det att:
…det är en fruktansvärd sak att … du inte kan säga något anti-israeliskt. Och om du attackerar Israels politiska policy eller regering … [så är] det vad du får.
”Vad det är man får” när man attackerar Israel utvecklas inte, men mot bakgrund av ämnet kan man gissa att ”det man får” rör sig om mindre pengar. Idén om stort judisk inflytande eller – i vissa fall – total dominans och kontroll över informationsflödet i samhället har länge varit en del i den antisemitiska ”upplysningsverksamheten”. Idén är ofta starkt sammankopplad med påståenden om att en ”judisk lobby”, ”sionister” eller ”pro-israeliska krafter” regler vad som får yttras i debatten, och, när något inte överensstämmer med agendan, tystas eller censureras motståndarna. Philips uttalanden – som är luddigt formulerade – öppnar dock upp för dessa typer av föreställningar.
Senare i samma sändning ger programledaren Tim Willcox ännu ett motiv till varför judar vänder Labour ryggen, nämligen att att ”många framstående judiska ansikten kommer vara emot den nya herrgårdens/egendoms-skatten” (eng: mansion tax).
Willcox andra gäst – Nigel Nelson på Sunday Times – påpekar snabbt att många icke-judiska personer också kommer ställa sig kritisk till en ny skatt, något som får Willcox att fundera.

Argumentation kring ”den judiska lobbyn” har även gjort sig hörd hos de konservativa kretsarna där Alan Duncan, parlamentsledamot för konservativa Tories, hävdade att erkännandet av Palestina delvis är nödvändigt som motvikt till den ”mycket mäktiga finansiella lobbyn” som ”dominerar” amerikansk politik. Uttalandet väcker många frågor och grumlig retorik framfördes även av Duncans partikollega Andrew Bridgen som påstod att USA är ”väldigt känsligt” för ”den judiska lobbyns makt”.

De onyanserade teorier, som väcker många frågor, nådde snabbt de antisemitiska kretsarna där texten sågs som ett ”belägg” och ”bevis” för vidare spridning antisemitism. Nynazisten och den f.d. KKK-ledaren David Duke menade på sin hemsida (10/11 2014) att detta ”bevisade” att ”den judiska lobbyn i Storbritannien kontrollerar valprocessen … precis som i USA”. Den brittiska antisemiten och konspirationsteoretikern David Icke citerade direkt ur texten och menade på sin hemsida (9/11 2014) att detta handlade om ”politisk manipulation” samtidigt som bilder föreställande Israel/Davidsstjärnan styr – eller eventuellt äger – det brittiska parlamentet.

I en intervju med iranska statskontrollerade Press Tv, kända för sitt judehat, intervjuades antisemiten Gilad Atzmon (9/11 2014) som hävdade att såväl Ed Miliband som alla andra Labour-partier har haft kraftigt stöd av ”den judiska lobbyn, judiska donatorer i Storbritannien [och har haft det] i omkring två decennier”. Vidare hävdar Atzmon att ”rollen för judiska donationer är ganska klar: så fort man får pengar av en judisk donator … blir du en israelisk gisslan som deltar i pro-sionistiska krig, kriget i Irak var ett exempel”. Liknande teorier torgfördes av den antisemitiska tidskriften Veterans Today (10/11 2014) som ägnade en hel text åt att citera och hänvisa till The Independents publicering.

I den antisemitiska föreställningen om judisk makt och inflytande förblir tanken om ”den judiska lobbyn”, ”pro-israeliska krafter” eller, som i detta fall, ”judiska donatorer” en viktig komponent i den antisemitiska tankevärlden. Dessa tankemönster vilar på stereotypa bilder av ”juden”, som ett homogent kollektiv, som agerar utifrån principfasta planer. Att ”judiska finansiärers” ovilja att donera pengar endast tolkas utifrån Milibands förhållningssätt i utrikespolitiska frågor, och inte mot bakgrund av den mer omfattande kritiken mot partiledaren talar sitt tydliga språk: judiska donatorer bryr sig bara om Israel.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar