Försvaret av Björn Söder

I Niklas Orrenius artikel i DN (15/12 2014) om Sverigedemokraternas ideologi och framtidsvisioner tydliggörs återigen SD:s hårdföra exkluderande nationalism och besattheten kring ”svenskhet”. ”Samer, tornedalingar, judar, kurder och araber kan vara svenska medborgare men tillhör inte den svenska nationen”, förklarar SD:s partisekreterare och riksdagens andre vice talesman Björn Söder.

Idéerna och tankarna har länge funnits inom partiet och återfinns även i partiets principprogram:
Sverigedemokraterna definierar den svenska nationen i termer av lojalitet, gemensam identitet, gemensamt språk och gemensam kultur. Medlem av den svenska nationen kan man enligt vår uppfattning bli genom att antingen födas in den eller genom att senare i livet aktivt välja att uppgå i den.
Lojalitet, identitet, språk och kultur – allt måste matcha för att man som medborgare ska få ingå i den svenska nationen. Att SD skulle vara ett ”judevänligt” parti som står enade i kampen mot antisemitism är, och har alltid varit, ett spel för galleriet. SD:s anti-antisemitiska hållning följer snarare ett antimuslimskt mönster där Israel, Ryssland, Indien, Sydkorea eller ”det kristna Afrika” framställs som frontstater i en allierad kamp mot muslimer. Kampen mot antisemitism används inom SD är ett verktyg för spridandet av fördomar mot andra grupper. SD:s historia och tolerans för antisemitism vittnar öppet om att engagemanget främst handlar om en sak: islamofob opportunism.

”Pro-israeliska” och ”Israelvänliga”
Jan Sjunnesson, chefredaktör för SD-tidningen Samtiden, försvarade Söders uttalande där det heter att ”judiska företrädare uttryckte dessutom kritik av Söder trots att hans parti tillhör det mest Israelvänliga”. Sjunnesson ifrågasätter varför ”judiska företrädare”, som enligt honom alla per definition verkar älska Israel, kritiserar exkluderande nationalistiska tankar riktade mot minoriteter, däribland judar. Men retoriken är knappast ny och torgförs regelbundet. När Söder själv ska förtydliga och förklara sina uttalanden om svenskhet i SD-Kuriren (15/12 2014) avslutar med att beröra diskursen kring antisemitism (utan att nämna ordet) och fastslår att ”de som känner mig vet dessutom mitt starka engagemang för staten Israel”. När Söder förklarar sig i Jerusalem Post (05/01 2015) är han noga med att hävda att ”vi [Sverigedemokraterna] är också Sveriges mest entusiastiska pro-israeliska parti". Sedan förklarar Söder att han rest till Israel med sina ”judiska kollegor” där han träffat ”israeliska politiker” och besökte ”Samarien och Golanhöjderna”; "de som känner mig är väl känner till mitt starka engagemang för staten Israel och det judiska folket. Att då bli anklagad för motsatsen är kränkande”, hävdar Söder. Söder, som endast förklarat sina uttalanden med att han blivit ”fel citerad” – citat han trots allt godkände, använder vanliga försvarsmekanismer som bottnar i att Söder har ”judiska kollegor”, är ”pro-Israel” och träffat ”israeliska politiker” för att legitimera sina uttalanden. Det är tydligt att Söder inte ser skillnaden på israelpolitik och antisemitism

Först och främst: vad betyder epiteten ”Israelvänliga” och ”pro-israeliska”? Moderpartiet SD (som driver en annan utrikespolitisk opinion än ungdomsförbundet) använder epiteten som synonym till att sympatisera med de ultrakonservativa i Israel. På det politiska planet är deras ”Israelvänliga” framtoning att inte erkänna en palestinsk stat, motsättningar från bojkott och vill minska/ta bort biståndet till Palestina. Dessa politiska frågor är motstånd till antisemitism, enligt Söder. Men hans, och hans kollegors, ordval förvirrar. Det insinuerar att kritiker mot den utrikespolitik SD vurmar om – t.ex. tidningen Haaretz, oppositionen i Knesset eller kritiska röster inom och utanför Israel – är ”Israel-ovänliga” eller t.o.m. ”anti-israeliska”.

Israel-sympatierna förbli en strategi och utgör ett alibi för att tvätta bort ”naziststämpeln” och vinna respekt inom aktade politiska opinioner. För SD, och andra partier med bakgrund i övervintrad fascism och nazism, upprätthåller Israel-vurmandet en immunitet mot antisemitism; stödjer man högern i Israel kan man samarbeta med antisemiter och hysa vad man vill – allt annat vore väl banalt, eller? Resonemang bottnar i en förvriden världsbild där den ”pro-israeliska” hållningen snarare rör sig om den gamla devisen ”min fiendes fiende är min vän”-tankar, vanligt förekommande i den högerpopulistiska sk ”counterjihad-rörelsen”. Israel (mer specifikt de stundtals islamofoba hökarna inom viss israelisk höger) ses inom den antimuslismka counterjihad-miljön som taktiska bundsförvanter på samma sett som Iran, fascister, foliehatts-rörelser och kristna antijudaister förblir allierade i den antisemitiska kampen. På samma sett som SD är ”pro-israeliska” skulle, med samma argumentation, “pro-palestinska”/”Palestina-vänliga” argument användas i kampen mot en ”judisk världsmakt”. Med denna terminologi-förvirring skulle man benämna British National Party (BNP) eller Jobbiks hållning beskrivas som främst ”pro-palestinska” eller ”Palestina-vänliga” vilket ignorerar faktumet att de snarare motiveras av antisemitism och/eller fascism. Det är knappast engagemanget för Palestina som sporrar rörelsen, snarare kampen mot ”judarnas världsherravälde” där palestinier, inom deras kamp, används som instrument och ”bevis” för det judiska förtrycket. Epiteten försämrar inte bara förståelsen för de olika inriktningarna inom extremhögern (där Israel ofta är en vattendelare), det blundar även för motiven bakom de ”pro-X” inställningarna.

1 kommentar: